Klar med senaste TV-inslaget. Jag intervjuade en arkitekt vid Sergels torg. I regnet. Kameran kostar flera tusen så den fick stå under tak. Därför blev det mörkt. Så jag överexponerade. Och glömde ställa in skärpan. Men skolan är till för att lära sig nya saker i. Så jag gjorde det. Så himla tråkigt inslag egentligen. 
Annars träffade jag Elina idag. De där senaste månaderna flög liksom iväg och det blev oktober-snart-november. Så himla tråkigt blogginlägg egentligen. 
 
Och jag minns förra hösten. I all sin sprakighet och lyster.
Det är mosdag hemma idag. Ligger i soffan i min rosa snuggie och tittar på serier och bara är varm. Gårdagen var så kall att jag nästan blev permanent blå. Jag och min klasskompis var ute vid ett väldigt blåsigt Bromma flygplats och filmade för ett TV-inslag. 
En anekdot: Vi sitter och pratar om hur min klasskompis brukar se samma snubbe på olika ställen i Stockholm. Hur hon inte alls känner honom men ser honom lite överallt. Vi stannar med tvärbanan i Alvik och kliver av, har glömt historien om den udda mannen som hon ser här och där. När vi står i rulltrappan blir hon smått hysterisk och försöker hinta till mig och säger "Det är han Nina! Han med hatten!". I den andra rulltrappan som åker åt motsatt håll står mannen! Vi har precis pratat om honom och där är han! Med skägg och hatten ovanpå sin frisyr och allt. Det är en ödeshistoria utan dess like. Han måste ha undrat vad vi stirrade på.
Idag är ju såklart vädret mycket finare, bara för att jag inte ska vara ute.
Boken ligger tungt i mina händer. Varje blad fyllt med ord som bildar meningar som bildar stycken som blir en historia som någon berättar. Jag läser rad efter rad. Måste hoppa tillbaka ibland för att jag redan har glömt vad det stod. Flyger iväg i andra tankar. Jag har aldrig varit en bokmal. Aldrig varit den som kan sluka böcker på somrarna, i solstolen och på stranden. Det är inte Nina Hjalmarsson. Jag har aldrig läst snabbt och samtidigt förstått vad boken säger. Jag kommer ihåg en gångbar vi satt i skolan och skulle tävla om vem so kunde läsa en sida i en bok snabbast. Mellanstadiet. Händelser. Jag och Ems tävlade. Ems var klassens bokmal. Hon kunde äta upp en bokn på en dag och jag ville också. Jag låtsades alltid vara så inne i boken att jag läste medan jag gick till min låda och hämtade något på lektionen. Gick med ögonen fästa på orden i boken och trampade sakta framåt för att inte stöta i något. Ems och jag satt och koncentrerade oss. Startskottet gick och vi började plöja meningarna på sidan. Jag låtsades förstå alltså läste men gjorde det inte och vann. Jag kunde läsa snabbt men inte fånga upp innebörden i orden. Jag ville så gärna vara en sån som älskade böcker men det tog sån tid för mig att läsa, och gör än idag. Jag började läsa för något år sedan igen. Köpte en bok och läste ut den. Från pärm till pärm. Kände mig stolt. Jag läser inte böcker för skojs skull, jag läser för att bocka av från min duktighetslista. Jag läser för att hävda mig. 

Sitter och lyssnar på Sandra och Michelles podcast vid köksbordet. Lever på dagsljus. De pratar om konspirationsteorier, nu är det Illuminati som diskuteras. Många amerikanska kändisar ska vara med i gruppen. Jag kommer nog att tro på det efter programmet. 
Annars försöker jag plugga, skriva hemtenta. Läser frågorna om och om igen tills jag inte förstår dem längre. 
Det är det jag gör nuförtiden. Pluggar och pluggar. Häromdagen gick jag på regnpromenad också. 
 
Sitter vid mitt skrivbord. Lyssnar på tystnaden som svävar. Andetag från katten på golvet. Benar igenom plugghögen. Varvar hemtentan med reportageboken. 
När elementen är varma. Då är det höst.
 
Klar med första delkursens utmaningar. Skrivit personporträtt på Dramatens förrådsföreståndare Barbro Hellsing. Fick följa med henne genom korridorerna och ateljéerna där alla jobbar flitigt för att bygga upp pjäserna. Det är en spännande värld bakom scenen. Samma dag gick jag in på en blomsterbutik på Hamngatan och frågade om jag fick följa efter en av floristerna där och skildra hennes arbete genom bild. Det fick jag. Blir så glad och tacksam över snälla och trevliga människor när jag är ute på uppdrag. Folk som ställer upp med ett leende, det är såna som får en att bli lättare i arbetet. 
Inne på ny delkurs nu. Krönika, reportage, hemtenta och recension väntar. Har skrivit en krönika som min responsgrupp ska behandla på måndag innan den lämnas in klappad och klar på onsdag. 
Skolblogg är väl skittråkigt att läsa så jag måste än en gång ta mig i kragen. Kallar på inspirationen men den gömmer sig fortfarande. 
Tillbaka i de vita korridorerna på Södertörn. Vi studerar reportage och personporträtt från några av våra mest kända journalister och våndas inför valet av person att porträttera. Lyssnar i flera timmar på hur man känner igen show och tell i en text och hur man kontrollerar sitt språk in i minsta detalj för att skapa känslor hos läsarna. Lär oss massor. Matar in. Arkiverar. 
I lördags hjälpte jag Carros storasyster och hennes kompis med deras 30-årsfest. Den hölls på Konstnärsklubben på Skånegatan, en gammal hemlig klubb för konstnärer. Man går in genom porten och kommer direkt in i trapphuset som leder upp till en stor sekelskiftesvåning. Vi kom dit vid fyratiden och blev direkt inkastade i festfixandet. Jag tycker jättemycket om att göra i ordning för fester och kalas och nu fick jag dessutom hjälpa till när det verkligen behövdes. Det kändes inte som ett jobb, mer som en hobby. När man kom upp för den sista trappan i det stora trapphuset öppnade en balsal upp sig med högt i tak och en avlång stenbalkong på ena sidan. På golvet stod det en massa bord dukade med vita dukar och kandelabrar, allt i sann sekelskiftesanda. Runt sprang folk i vackra håruppsättningar och fixade det sista. Oliver och jag fick direkt börja med uppläggning av mat och dekorering av bord. Över etthundra personer skulle röra sig i våningen. Några minuter innan festen började bytte födelsedagsbarnen om och blev till vackra societetsdamer från sekelskiftet med vackra klänningar och pärlor i håret. Jag fick låna en lång, svart kjol och ett förkläde och min look var gjord. Tillsammans med mina svarta kängor såg jag ut som ett hembiträde från 1900-talets början. Sedan kunde festen börja. Sorlet steg från trapphuset upp till baren där vi tjänstefolk väntade på gästerna. Sedan började de sakta men säkert leta sig upp till festvåningen och middagen var i full gång. För några sekunder kändes det som att vi var mitt i sekelskiftets Stockholm och första världskriget stundade. Alla var så fint klädda. 
Jag har aldrig diskat så mycket i hela mitt liv, det slutade aldrig komma smutsiga tallrikar eller smutsiga koppar eller smutsiga vinglas eller smutsiga bestick! Det blir väl så på en fest med över hundra hungriga sekelskiftare. 
Jag sportade kort hår. 
Grevinnan och betjänten. Fina Carro. 
Se inte "Candida" på Stockholms Stadsteater. Eller se den, visst, men vet då att både jag och Magdi tyckte den var tråkig och att skådespelarinsatserna var amatörmässiga.
Just nu sitter jag i soffan och rensar bland alla tusentals pusselbitar av bilder som jag har samlat på mig under 5 år av fotande och dokumenaterande. Min externa hårddisk sjunger på sista versen och säger nu att jag måste tömma den och omformatera den för att kunna lägga till fler filer i den. Därför måste allt jag har på den få plats på min dator och på det 16 gigabytes USB-minnet jag har köpt just för det här. När jag tittar igenom alla bilder inser jag hur mycket kort jag faktiskt tar. Jag kommer aldrig ha nytta av alla bilder. Det finns ju bilder som jag inte ens visste att jag hade tagit. Därför är det värt en rensning men det tar ju sådan tid. Min dyrbar tid försvinner som sanden i ett timglas. Jag satt mellan 11 och 15 idag och rensade och är inte på långa vägar klar. Har så många dubbletter i olika mappar. Det värsta är att de flesta bilderna är på mig själv. 
 
Och livet går vidare i Stockholms-förorten. Kommer sommaren någonsin att ta slut? Hoppas inte. Jag kan inte ens tänka mig längre hur vinterkylan känns och även om tre månader sommarlov är långt så är jag inte redo för kylan riktigt än. Behöva släpa på vinterkläder i högskolekorridorerna, trängas på pendeltåget, vandra genom slask och vakna till ett evigt mörker! Men vi tänker inte mer på det nu när solen skiner och himlen blir rosa, gul, orange och röd på kvällarna. Augusti är ju kräftornas månad och jag ser fram emot att få äran att äta dem. 
Så är jag hemma igen efter en vecka på Sicilien. 
Utsikten från vår altan.
Vita stränder.
Smala gränder. 
Salt hav och höga berg.
Solnedgångarna.
De största glassarna jag någonsin ätit. 
En guppig guidad båttur,
som tog oss in i grottor
med det här vattnet!
Kyrkan Monreale som ligger ovanför staden Palermo. Kuriosa: kyrkan byggdes på 1100-talet och enligt historien tog det endast tio år att färdigställa den. Materialen vi ser på bilderna är mosaik och guld. 
Sist men inte minst hittade jag namnet jag delar med min mormor och farmor inristat i ett cementblock på en gata i Palermo. 
 
Aah, vilket sommarstockholm vi får uppleva de här dagarna. Juli, finally! Den månad då man vill bo i sin bikini och det är varmare ute än inne. Jag måste smörja in mig med solskyddsfaktor 50 för att min hud inte ska brinna upp, men lika glad är jag för vädret ändå. Hyllar den sol som tvingar min kropp att pressa fram vatten ur mina porer som svalka, välkomnar den värme som omfamnar mig. Jag vill inte tillbaka till den dystra och blöta vinterns korta, men ändå oändligt långa, dagar. Leva i mörker under sex månader. Därför sparar jag de klagande orden när mina varma, svettiga lår klibbar fast i den vita metallstolen på uteserveringen när jag ska resa på mig. De kan jag få användning för om bara tre månader när löven faller och solen gömmer sig under horisonten tidigare för varje dag. 
 
Semester, semester, semester. Solen kom äntligen tillbaka idag och jag har varvat städning med häng på balkongen. Inte så mycket annat som händer i livet just nu. Klart slut.