Så är jag hemma igen efter en vecka på Sicilien. 
Utsikten från vår altan.
Vita stränder.
Smala gränder. 
Salt hav och höga berg.
Solnedgångarna.
De största glassarna jag någonsin ätit. 
En guppig guidad båttur,
som tog oss in i grottor
med det här vattnet!
Kyrkan Monreale som ligger ovanför staden Palermo. Kuriosa: kyrkan byggdes på 1100-talet och enligt historien tog det endast tio år att färdigställa den. Materialen vi ser på bilderna är mosaik och guld. 
Sist men inte minst hittade jag namnet jag delar med min mormor och farmor inristat i ett cementblock på en gata i Palermo. 
 
Aah, vilket sommarstockholm vi får uppleva de här dagarna. Juli, finally! Den månad då man vill bo i sin bikini och det är varmare ute än inne. Jag måste smörja in mig med solskyddsfaktor 50 för att min hud inte ska brinna upp, men lika glad är jag för vädret ändå. Hyllar den sol som tvingar min kropp att pressa fram vatten ur mina porer som svalka, välkomnar den värme som omfamnar mig. Jag vill inte tillbaka till den dystra och blöta vinterns korta, men ändå oändligt långa, dagar. Leva i mörker under sex månader. Därför sparar jag de klagande orden när mina varma, svettiga lår klibbar fast i den vita metallstolen på uteserveringen när jag ska resa på mig. De kan jag få användning för om bara tre månader när löven faller och solen gömmer sig under horisonten tidigare för varje dag. 
 
Semester, semester, semester. Solen kom äntligen tillbaka idag och jag har varvat städning med häng på balkongen. Inte så mycket annat som händer i livet just nu. Klart slut.
Midsommarafton firade jag tillsammans med Carro och hennes familj, mamma, Sofies familj och Vickans familj ute på Ekerö. Midsommarlunch med massa mat, midsommarstång och en höstlik kyla. Jag trotsade vädret och gick barbent hela dagen. Är det midsommar så är det! På kvällen åkte Carro och jag hem till henne och hade fest med ett knippe människor. Dansade hela natten lång och kom hem klockan 3 på morgonen i vanlig ordning. Därför har midsommardagen spenderats under en filt i Soffan. 
NU är jag klar med hela första terminen på Journalistik och Multimedia-utbildningen! Sista chansen på första tentan vi skrev var idag, säger inget mer om det. Sommarlovet väntar nu! Kanske det bästa på hela året! 
Äventyren börjar redan i morgon med spa på dagen och sedan en tripp till Nibbla med tre av kottarna. Carro, Soffan, Vickan och jag själv fick presentkort på en behandling i, hör och häpna, studentpresent. Ja, det är två år, idag faktiskt, sedan vi var hemma hos Carro på hennes mottagning och fick gemensamma presenter. Känner mig så gammal när jag tänker på det. Längtar tillbaka, som vanligt. 
Vi firar med lite bilder tycker jag.
Här hemma är blommorna också håriga. 
Sommaren har börjat mina vänner. Vi trotsar juninattens kyla med mössor och filtar på balkongen efter studentmottagning. Ända in på morgonen efter, när solen smyger upp bakom trädtopparna och fåglarna hälsar oss god morgon, sitter vi och förundras över det ljus som sakta stiger i styrka ovanför oss på den ljusblå sommarhimlen. Det lämnade oss aldrig helt. 
Vid två, tre på morgonen är gatorna tomma och ljuset är precis så drömskt som när man skulle på äventyr med familjen. På den tiden då man skulle åka iväg väldigt tidigt för att hinna fram samma dag. När älvorna dansar på ängarna och gräset är täckt av dagg. När man kan strosa fram mitt på landsvägen och känna sommarlovsfrihet! 
Studenter som vinglar hem från sin största dag i livet hittills. En ensam bil som kör förbi. Allt det vi längtar efter när vi kör ner händerna i fickorna och dyker ner i halsduken, är här. Och det stannar i fyra månader till. 
Sommaren är här men huvuet snurrar fan ändå. I morgon är det dags att skriva kommundugga för andra gången och som jag våndas över tanken på det där förbenade pappret med frågor på. Så många ord som ska kilas in i vecken i hjärnan. Alla ska in på samma gång också som folk i en japansk tunnelbanevagn under rusningstid, alltså hela tiden! Nu ser det här väldigt bittert ut och det kan jag stå för. Jag är bitter. Bitter på att jag måste göra om en fjuttig liten dugga som egentligen ska klaras av på ett nafs! Och bitter över att pluggandet inte är slut förns den 9 då jag har min sista omtenta innan sommaren. Bitter över att jag kanske inte klarar den heller och då ser en till omtenta i augusti som tornar upp sig i horisonten. Bitter över att alltid klara mig med nöd och näppe, aldrig med god marginal.
Jag. är. bitter. 
Förlåt. 
 
Min fina kompis Carro har under våren på Tillskärarakademin fått chansen att skapa en kollektion som hon döpt till "Kollektion Nollåtta". Det finns 100 delar i kollektionen som består av sjalar, t-shirts, linnen och tygväskor. Allt är handsytt på maskin samt designat av henne själv. 
Allt är också skapat till förmån för Stadsmissionens arbete och en del av kollektionen skänks till Stadsmissionen i Skanstull där den ska säljas. Så himla fin idé att kämpa så länge och mycket för att bidra till att hemlösa kan få lite hjälp med sin vardag. 

Fy vilket journalistiskt och tråkigt nyhetsspråk jag använder. Ser ni uppdelandet av meningarna och hur sakligt det är? Det kallas för arbetsskada. 
Idag har jag röstat för första gången i mitt liv, om man inte räknar med fejkval i högstadiet förstås. 
Jag tycker att det är så himla viktigt att ta sig till sin vallokal och rösta rösta rösta! Om man inte vet vad man ska rösta på så kan man rösta blankt. Det är så himla viktigt att visa EU, i det här fallet, att svenska folket bryr sig om demokrati. 
Vilken tur vi har som får rösta i riksdagsvalet i år också! 
Klassiskt blogginlägg kommer här:
  • Värmen som slår emot en när man går utanför porten. 
  • Skavsår på fötterna
  • Vita vinterben som sakta, sakta blir brunare och brunare
  • Solblekt hår
  • Doften av solkräm på varm hud
  • Bada utomhus
  • Katterna som sträcker ut sig på balkongen
  • Svettas fast man bara har på sig en klänning
  • Syrener
  • När cementgolvet på balkongen har värmts upp av solen och fortfarande är varmt när det är svalt i luften
  • Att gå ut utan ytterkläder
  • Aldrig vilja gå in
  • Allsång på Skansen
  • Picknick!
  • Doften av blöt, varm asfalt
  • Skolavslutning
  • SOMMARLOV.
Jag har längtat så mycket efter den här årstiden i år. Jag har nästan spruckit av längtan och nu är den här! 
Varit borta i Katrineholm mellan 8 och 17 varje vardag i två veckors tid. Praktiserade på Katrineholms Kuriren som är Katrineholms lokaltidning. Där har jag intervjuat en bonde, en glasbruksägare, en lärare, en journalist, folk som tävlade i yrkes-SM och fler. Lärt mig mycket, rest mycket och försökt vara väldigt trevlig för att inte skrämma folk. Utöver det så har jag i stort sett sovit. 

Klockan är 06.40 och SJs regionaltåg mot Hallsberg glider ut från perrongen vid spår tio. Stockholms Central är fullt med sömniga pendlare som dricker café kaffe för att vakna. Nu väntar en timme och 8 minuter på väg mot praktikplatsen några mil sydväst om Stockholm. I Sörmland, ett landskap jag sällan ens hört talas om. Jag vet ingenting om vart jag ska eller vad jag får göra när jag kommer dit men min nya filosofi är att ta det som det kommer. Det är vad jag försöker intala mig själv när jag sitter på tåget mot ovissheten. Någonstans somnar jag till. Vaknar. Försöker öppna ögonlocken men de envisas. Linserna innanför dem har blivit torra. Det är för tidigt på morgonen för linser, tänker jag och blinkar frenetiskt för att återfukta dem. Gröna ängar och bruna åkrar svischar förbi. En och annan häst, ko, TRANA, and, dopping och rådjur ser jag. Massa skog. Jag får se "baksidan" av skogen, den som ingen annars ser, där vad som helst kan hända utan att någon skulle märka det. Omkullblåsta träd, rotvälta som ligger och dör med sina kamrater fasta i marken runt omkring sig. Naturens gång. 
 
Idag fyller, eller snarare fyllde, jag år. 21 svåra år. Nu är jag vuxen i hela vida världen och måste ta ansvar över allt jag gör, från och med nu. Det kanske inte låter så illa, och det kanske det inte är heller. Jag har ingen aning, jag vet bara att jag är lite rädd för vad som väntar. Inte förväntansfull eller nyfiken utan rädd och ängslig. Men det ligger ju i min natur att vara skeptisk. 
Jag har blivit firad hela helgen. Igår var mina systrar här och fikade och i lördags lurade mamma iväg mig på förmiddagen och sa att jag skulle sätta på mig myskläder och packa saker för en övernattning. Sedan åkte vi iväg men hamnade hos Vickan där mina fina flickor dansade till "happy birthday Nina, happy birthday Nina, happy birthday Nina, you're getting old". Jag fällde en tår. Hur fina vänner får man ha? Hur fina vänner får JAG ha? En banderoll med "Grattis Nina 21" prydde balkongräcket och de hade gjort en egen liten dans. Rätt var det var så fick jag en ögonbindel och blev inföst i en bil, sedan bar det av mot, för mig, okänd destination. Vi åkte över gupp, genom rondeller, till höger, till vänster och ner på en grusväg. När jag fick av mig ögonbindeln var vi i Nibbla, Carros nya landställe. Resten av dagen lagade vi mat, spelade brännboll, bastade, badade och grillade. Mysigaste flickorna i världen som fixar så fint åt mig. 
Bilden har Carro tagit. 
Strömmen rinner ur pendeltåget, ut på perrongen och ner för trapporna. Ut ur tunneln och framför oss tornar Uppsala upp sig. Strömmen av smålulliga ungdomar fortsätter flyta förbi gula lägenhetshus, butiker och stånd med brända mandlar. Doften från mandlarna är söt och påminner om tivoli. 
Himlen ovanför Uppsalas två domkyrkotorn är blå och prydd med skira slöjmoln. Inget grått så långt ögat kan nå. Jag känner att skidjackan jag har tagit på mig inte fyller sin rätta funktion ännu, den är en kontrast till tjejernas bara ben.
Den idylliska småstaden har invaderats av fulla ynglingar som är här för att dricka sig alldeles för pirriga och suddiga för att fungera. Jag andas in dofterna av cigarettrök och kall vårdag i ett enda andetag. 
Vi hittar till den stora parken i Uppsala, den som alla fulla personer samlas i för att fira valborg. Solen bränner mitt knä där jag sitter på en filt i gräset och känner trevnaden som infinner sig i mig någon gång ibland. Man vet inte om man ska ha på sig huvtröjan eller ta av sig den för det är April och vädret stämmer inte riktigt. Det är lite lynnigt. Skidjackan ligger slängd bakom ryggen, obehövlig och bortglömd. 
Trummor och ryttmer hörs en bit bort, sorlet från människorna går inte att tyda utan ligger mest som en slöja över konversationerna vi har där på den blårutiga filten. Allt tar mig tillbaka till festival 2011. Ettan på gymnasiet och energidrycken som flödade i mitt blodomlopp. 
 
 
Nu går det utför med den här bloggen. Var tog jag vägen?  
Har medverkat i ett etikspel hela eftermiddagen med klassen. Som ett "Dungeons and Dragons" fast det handlar om etiska problem och hur man ställer sig till dem i journalistiken. 
Dagens lärdom:
Roy Andersson, regissör och filmskapare, fick i uppdrag av den svenska Socialstyrelsen att göra en film om AIDS på 80-talet. Han gjorde filmen men budskapet var helt fel enligt Socialstyrelsen så de ville inte visa den för folket. Roy hade gjort en film om den teori som han hade, det vill säga att AIDS är ett virus som skapats av forskare i ett amerikanskt laboratorium och som sedan spridits i världen via amerikanska fångar i ett medicinskt experiment. Han säger sig ha bevis för detta men ingen annan vill tro på det han påstår då de tror att viruset har kommit från en grön apa i Afrika. Enligt "dem andra" ska en grön apa ha bitit en afrikan i armen och därigenom spridit viruset till henom. Det är den allmänt kända teorin om hur AIDS kom till. 
Jag reserverar mig för eventuella faktafel. 
En mycket lärorik dag men efter fyra timmar med etiska problem som t.ex. om man ska publicera en viktig story om en högt uppsatt tjänsteman efter att han begått självmord eller inte blir man ganska matt i skallen.
 
Nu är det nio dagar kvar till praktiken. 
Där var påsken förbi, nästan. En ledig dag kvar. Men det vet ni väl redan. 
Påskafton hemma hos mormor.