Fåglarna sjunger in genom min balkongdörr och doften av sommar letar sig upp i min näsa. Det är grönt och ljust när man går och lägger sig, även om klockan är alldeles för mycket för solen och det känns som att problem man en gång tyckte var så tunga har andats helium och lättat.

Jag har förlagt något som någon håller kärt. Det känns så hemskt att ha blivit given ett förtroende och sedan inte kunna upprätthålla det. Förlåt. Jag ska hitta det, jag ska.

Jag har aldrig fått panik i publiken påen konsert. Hur trångt det än har varit och hur mycket den än har rört på sig fram och tillbaka så har jag aldrig förut känt att "nej, jag kan inte vara här inne längre, jag måste ut". "Maskinen" spelade på Gröna Lund igår och jag och Carro gick och tittade. Eller lyssnade mest för dagens fjortisar är så in i helvete långa. Det var den värsta publiken jag någonsin varit med i. Den var värre än den på Veronica Maggio förra sommaren. Än en gång konstaterade jag att jag hatar fjortisar. Vissa tycker att det är kul att tränga sig fram i havet, vissa tycker det är bra att röka och vissa tycker det är kul att få hela publiken att gunga fram och tillbaka. Jag brukar som sagt inte ha problem med gungandet heller men när det känns som att man ska ramla omkull vilken sekund som helst och då bli nertrampad så är det inte på lek längre.

Att spela Strindberg inför 20 teaterveteraner är en smula nervöst. Ändå gjorde vi det med bravur.

Jag är helt ensam hemma nu i två veckor. Mamma bor hos våra förra grannar för att ta hand om deras djur och här sitter jag tillsammans med två katter i en trea och övar inför framtiden. Om jag inte flyttar ihop med någon så kommer ju det här bli min framtid. Jag känner mig lite som Lotta på Bråkmakargatan när hon flyttar hemifrån och skaffar "ett eget hushålle". Det gick inte så bra för henne och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig skulle våga flytta ifrån mamma och pappa och att jag aldrig skulle våga sova själv, någonsin. Och här sitter jag, i min säng och väntar på att sova, själv.

Om 45 minuter är det dags att sätta sig på en buss mot Göta Lejon och Jesus Christ Superstar. Som jag har längtat efter den här dagen. Hela vintern har det varit det jag har levt på och nu är dagen här. Jag är så taggad.

Mina händer är fulla av små, små skrapsår från att ha försökt limma ihop ett hjärteobjekt. Det svider och kliar men jag bryr mig inte för jag försöker förbrilt och med förhoppning laga något som hålls kärt. Jag hoppas att jag lyckas för det vore så fint.

Jag vaknade med glödje i kroppen i morse. Solen ler idag och vi slutade innan 12. Efter skolan åkte jag till VRG och hämtade mina fina vänner Sara och Teo. Vi skulle fika och det blev chokladbollar på "Chokladbollen". När vi hade satt oss till rätta fick jag en försenad födelsedagspresent som var så fin att jag blev alldeles varm inuti. En bok som innehåller massor med saker som är 19, eftersom det är min ålder nu. 19 saker jag ska göra innan jag fyller 20, 19 saker som är bra med mig och 19 titlar som jag ska skriva om. Jag älskar presenter som kommer direkt från hjärtat. Som inte är någonting som man har köpt bara för att köpa något, då kan man lika gärna strunta i presenten för då har den förlorat sin mening.

För exakt 17 timmar och 3 minuter sedan föddes jag. Ja, och 19 år sedan. Jag känner mig faktiskt äldre i hjärtat. Jag säger det här om alla åldrar men 19 är åldern som alla andra alltid har varit men aldrig jag. Jag skulle väl aldrig bli 19?

Min sista dag som 18-åring har passerat och jag känner mig inte ett dugg vemodig inför mitt 19e år. Jag räknar inte längre dagarna, timmarna, minuterna till tolvslaget. Jag sitter inte längre och gungar fram och tillbaka för att jag blir äldre och ännu ett år har gått förbi mig utan att jag har lagt märke till det. Det är inte så att jag är särskilt förtjust i att bli 19, känns som en övergångsålder, sista tonåret, men jag är inte längre lika rädd.

Solen skiner och Östra Reals elever letar sig ut till skolgårdens alla solplatser. Mitt på fotbollsplanen kan ni hitta oss, utsträckta som katter ligger vi och försöker jobba på att få våra bleka vinterkroppar att suga åt sig solens strålar. Ibland går det lite väl fort och min axel ser nu ut som ett stoppljus. Med ett vitt streck på. Livet är härligt ändå. Speciellt när man får tillbringa eftermiddagen och kvällen i Humlan med rep och middag.

Om några minuter ska jag och min mor vandra upp till Vickan och hennes famlij för en valborgsmiddag. Den här dagen har varit helt underbar ochjag somnade nästan i solen en stund vid tretiden.