I lördags hjälpte jag Carros storasyster och hennes kompis med deras 30-årsfest. Den hölls på Konstnärsklubben på Skånegatan, en gammal hemlig klubb för konstnärer. Man går in genom porten och kommer direkt in i trapphuset som leder upp till en stor sekelskiftesvåning. Vi kom dit vid fyratiden och blev direkt inkastade i festfixandet. Jag tycker jättemycket om att göra i ordning för fester och kalas och nu fick jag dessutom hjälpa till när det verkligen behövdes. Det kändes inte som ett jobb, mer som en hobby. När man kom upp för den sista trappan i det stora trapphuset öppnade en balsal upp sig med högt i tak och en avlång stenbalkong på ena sidan. På golvet stod det en massa bord dukade med vita dukar och kandelabrar, allt i sann sekelskiftesanda. Runt sprang folk i vackra håruppsättningar och fixade det sista. Oliver och jag fick direkt börja med uppläggning av mat och dekorering av bord. Över etthundra personer skulle röra sig i våningen. Några minuter innan festen började bytte födelsedagsbarnen om och blev till vackra societetsdamer från sekelskiftet med vackra klänningar och pärlor i håret. Jag fick låna en lång, svart kjol och ett förkläde och min look var gjord. Tillsammans med mina svarta kängor såg jag ut som ett hembiträde från 1900-talets början. Sedan kunde festen börja. Sorlet steg från trapphuset upp till baren där vi tjänstefolk väntade på gästerna. Sedan började de sakta men säkert leta sig upp till festvåningen och middagen var i full gång. För några sekunder kändes det som att vi var mitt i sekelskiftets Stockholm och första världskriget stundade. Alla var så fint klädda. 
Jag har aldrig diskat så mycket i hela mitt liv, det slutade aldrig komma smutsiga tallrikar eller smutsiga koppar eller smutsiga vinglas eller smutsiga bestick! Det blir väl så på en fest med över hundra hungriga sekelskiftare. 
Jag sportade kort hår. 
Grevinnan och betjänten. Fina Carro. 
Se inte "Candida" på Stockholms Stadsteater. Eller se den, visst, men vet då att både jag och Magdi tyckte den var tråkig och att skådespelarinsatserna var amatörmässiga.
Just nu sitter jag i soffan och rensar bland alla tusentals pusselbitar av bilder som jag har samlat på mig under 5 år av fotande och dokumenaterande. Min externa hårddisk sjunger på sista versen och säger nu att jag måste tömma den och omformatera den för att kunna lägga till fler filer i den. Därför måste allt jag har på den få plats på min dator och på det 16 gigabytes USB-minnet jag har köpt just för det här. När jag tittar igenom alla bilder inser jag hur mycket kort jag faktiskt tar. Jag kommer aldrig ha nytta av alla bilder. Det finns ju bilder som jag inte ens visste att jag hade tagit. Därför är det värt en rensning men det tar ju sådan tid. Min dyrbar tid försvinner som sanden i ett timglas. Jag satt mellan 11 och 15 idag och rensade och är inte på långa vägar klar. Har så många dubbletter i olika mappar. Det värsta är att de flesta bilderna är på mig själv. 
 
Och livet går vidare i Stockholms-förorten. Kommer sommaren någonsin att ta slut? Hoppas inte. Jag kan inte ens tänka mig längre hur vinterkylan känns och även om tre månader sommarlov är långt så är jag inte redo för kylan riktigt än. Behöva släpa på vinterkläder i högskolekorridorerna, trängas på pendeltåget, vandra genom slask och vakna till ett evigt mörker! Men vi tänker inte mer på det nu när solen skiner och himlen blir rosa, gul, orange och röd på kvällarna. Augusti är ju kräftornas månad och jag ser fram emot att få äran att äta dem. 
Så är jag hemma igen efter en vecka på Sicilien. 
Utsikten från vår altan.
Vita stränder.
Smala gränder. 
Salt hav och höga berg.
Solnedgångarna.
De största glassarna jag någonsin ätit. 
En guppig guidad båttur,
som tog oss in i grottor
med det här vattnet!
Kyrkan Monreale som ligger ovanför staden Palermo. Kuriosa: kyrkan byggdes på 1100-talet och enligt historien tog det endast tio år att färdigställa den. Materialen vi ser på bilderna är mosaik och guld. 
Sist men inte minst hittade jag namnet jag delar med min mormor och farmor inristat i ett cementblock på en gata i Palermo. 
 
Aah, vilket sommarstockholm vi får uppleva de här dagarna. Juli, finally! Den månad då man vill bo i sin bikini och det är varmare ute än inne. Jag måste smörja in mig med solskyddsfaktor 50 för att min hud inte ska brinna upp, men lika glad är jag för vädret ändå. Hyllar den sol som tvingar min kropp att pressa fram vatten ur mina porer som svalka, välkomnar den värme som omfamnar mig. Jag vill inte tillbaka till den dystra och blöta vinterns korta, men ändå oändligt långa, dagar. Leva i mörker under sex månader. Därför sparar jag de klagande orden när mina varma, svettiga lår klibbar fast i den vita metallstolen på uteserveringen när jag ska resa på mig. De kan jag få användning för om bara tre månader när löven faller och solen gömmer sig under horisonten tidigare för varje dag. 
 
Semester, semester, semester. Solen kom äntligen tillbaka idag och jag har varvat städning med häng på balkongen. Inte så mycket annat som händer i livet just nu. Klart slut.
Midsommarafton firade jag tillsammans med Carro och hennes familj, mamma, Sofies familj och Vickans familj ute på Ekerö. Midsommarlunch med massa mat, midsommarstång och en höstlik kyla. Jag trotsade vädret och gick barbent hela dagen. Är det midsommar så är det! På kvällen åkte Carro och jag hem till henne och hade fest med ett knippe människor. Dansade hela natten lång och kom hem klockan 3 på morgonen i vanlig ordning. Därför har midsommardagen spenderats under en filt i Soffan. 
NU är jag klar med hela första terminen på Journalistik och Multimedia-utbildningen! Sista chansen på första tentan vi skrev var idag, säger inget mer om det. Sommarlovet väntar nu! Kanske det bästa på hela året! 
Äventyren börjar redan i morgon med spa på dagen och sedan en tripp till Nibbla med tre av kottarna. Carro, Soffan, Vickan och jag själv fick presentkort på en behandling i, hör och häpna, studentpresent. Ja, det är två år, idag faktiskt, sedan vi var hemma hos Carro på hennes mottagning och fick gemensamma presenter. Känner mig så gammal när jag tänker på det. Längtar tillbaka, som vanligt. 
Vi firar med lite bilder tycker jag.
Här hemma är blommorna också håriga. 
Sommaren har börjat mina vänner. Vi trotsar juninattens kyla med mössor och filtar på balkongen efter studentmottagning. Ända in på morgonen efter, när solen smyger upp bakom trädtopparna och fåglarna hälsar oss god morgon, sitter vi och förundras över det ljus som sakta stiger i styrka ovanför oss på den ljusblå sommarhimlen. Det lämnade oss aldrig helt. 
Vid två, tre på morgonen är gatorna tomma och ljuset är precis så drömskt som när man skulle på äventyr med familjen. På den tiden då man skulle åka iväg väldigt tidigt för att hinna fram samma dag. När älvorna dansar på ängarna och gräset är täckt av dagg. När man kan strosa fram mitt på landsvägen och känna sommarlovsfrihet! 
Studenter som vinglar hem från sin största dag i livet hittills. En ensam bil som kör förbi. Allt det vi längtar efter när vi kör ner händerna i fickorna och dyker ner i halsduken, är här. Och det stannar i fyra månader till. 
Sommaren är här men huvuet snurrar fan ändå. I morgon är det dags att skriva kommundugga för andra gången och som jag våndas över tanken på det där förbenade pappret med frågor på. Så många ord som ska kilas in i vecken i hjärnan. Alla ska in på samma gång också som folk i en japansk tunnelbanevagn under rusningstid, alltså hela tiden! Nu ser det här väldigt bittert ut och det kan jag stå för. Jag är bitter. Bitter på att jag måste göra om en fjuttig liten dugga som egentligen ska klaras av på ett nafs! Och bitter över att pluggandet inte är slut förns den 9 då jag har min sista omtenta innan sommaren. Bitter över att jag kanske inte klarar den heller och då ser en till omtenta i augusti som tornar upp sig i horisonten. Bitter över att alltid klara mig med nöd och näppe, aldrig med god marginal.
Jag. är. bitter. 
Förlåt. 
 
Min fina kompis Carro har under våren på Tillskärarakademin fått chansen att skapa en kollektion som hon döpt till "Kollektion Nollåtta". Det finns 100 delar i kollektionen som består av sjalar, t-shirts, linnen och tygväskor. Allt är handsytt på maskin samt designat av henne själv. 
Allt är också skapat till förmån för Stadsmissionens arbete och en del av kollektionen skänks till Stadsmissionen i Skanstull där den ska säljas. Så himla fin idé att kämpa så länge och mycket för att bidra till att hemlösa kan få lite hjälp med sin vardag. 

Fy vilket journalistiskt och tråkigt nyhetsspråk jag använder. Ser ni uppdelandet av meningarna och hur sakligt det är? Det kallas för arbetsskada. 
Idag har jag röstat för första gången i mitt liv, om man inte räknar med fejkval i högstadiet förstås. 
Jag tycker att det är så himla viktigt att ta sig till sin vallokal och rösta rösta rösta! Om man inte vet vad man ska rösta på så kan man rösta blankt. Det är så himla viktigt att visa EU, i det här fallet, att svenska folket bryr sig om demokrati. 
Vilken tur vi har som får rösta i riksdagsvalet i år också! 
Klassiskt blogginlägg kommer här:
  • Värmen som slår emot en när man går utanför porten. 
  • Skavsår på fötterna
  • Vita vinterben som sakta, sakta blir brunare och brunare
  • Solblekt hår
  • Doften av solkräm på varm hud
  • Bada utomhus
  • Katterna som sträcker ut sig på balkongen
  • Svettas fast man bara har på sig en klänning
  • Syrener
  • När cementgolvet på balkongen har värmts upp av solen och fortfarande är varmt när det är svalt i luften
  • Att gå ut utan ytterkläder
  • Aldrig vilja gå in
  • Allsång på Skansen
  • Picknick!
  • Doften av blöt, varm asfalt
  • Skolavslutning
  • SOMMARLOV.
Jag har längtat så mycket efter den här årstiden i år. Jag har nästan spruckit av längtan och nu är den här! 
Varit borta i Katrineholm mellan 8 och 17 varje vardag i två veckors tid. Praktiserade på Katrineholms Kuriren som är Katrineholms lokaltidning. Där har jag intervjuat en bonde, en glasbruksägare, en lärare, en journalist, folk som tävlade i yrkes-SM och fler. Lärt mig mycket, rest mycket och försökt vara väldigt trevlig för att inte skrämma folk. Utöver det så har jag i stort sett sovit. 

Klockan är 06.40 och SJs regionaltåg mot Hallsberg glider ut från perrongen vid spår tio. Stockholms Central är fullt med sömniga pendlare som dricker café kaffe för att vakna. Nu väntar en timme och 8 minuter på väg mot praktikplatsen några mil sydväst om Stockholm. I Sörmland, ett landskap jag sällan ens hört talas om. Jag vet ingenting om vart jag ska eller vad jag får göra när jag kommer dit men min nya filosofi är att ta det som det kommer. Det är vad jag försöker intala mig själv när jag sitter på tåget mot ovissheten. Någonstans somnar jag till. Vaknar. Försöker öppna ögonlocken men de envisas. Linserna innanför dem har blivit torra. Det är för tidigt på morgonen för linser, tänker jag och blinkar frenetiskt för att återfukta dem. Gröna ängar och bruna åkrar svischar förbi. En och annan häst, ko, TRANA, and, dopping och rådjur ser jag. Massa skog. Jag får se "baksidan" av skogen, den som ingen annars ser, där vad som helst kan hända utan att någon skulle märka det. Omkullblåsta träd, rotvälta som ligger och dör med sina kamrater fasta i marken runt omkring sig. Naturens gång. 
 
Idag fyller, eller snarare fyllde, jag år. 21 svåra år. Nu är jag vuxen i hela vida världen och måste ta ansvar över allt jag gör, från och med nu. Det kanske inte låter så illa, och det kanske det inte är heller. Jag har ingen aning, jag vet bara att jag är lite rädd för vad som väntar. Inte förväntansfull eller nyfiken utan rädd och ängslig. Men det ligger ju i min natur att vara skeptisk. 
Jag har blivit firad hela helgen. Igår var mina systrar här och fikade och i lördags lurade mamma iväg mig på förmiddagen och sa att jag skulle sätta på mig myskläder och packa saker för en övernattning. Sedan åkte vi iväg men hamnade hos Vickan där mina fina flickor dansade till "happy birthday Nina, happy birthday Nina, happy birthday Nina, you're getting old". Jag fällde en tår. Hur fina vänner får man ha? Hur fina vänner får JAG ha? En banderoll med "Grattis Nina 21" prydde balkongräcket och de hade gjort en egen liten dans. Rätt var det var så fick jag en ögonbindel och blev inföst i en bil, sedan bar det av mot, för mig, okänd destination. Vi åkte över gupp, genom rondeller, till höger, till vänster och ner på en grusväg. När jag fick av mig ögonbindeln var vi i Nibbla, Carros nya landställe. Resten av dagen lagade vi mat, spelade brännboll, bastade, badade och grillade. Mysigaste flickorna i världen som fixar så fint åt mig. 
Bilden har Carro tagit.