Jag tittar på "New Girl" som är en serie om fyra kompisar (tre män och en kvinna) som bor tillsammans i ett loft i en amerikansk storstad. Jag älskar den men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka lite illa om den ibland. Det händer nämligen att sexistiska skämt, gester och kommentarer smyger sig in i dialogen. Jess, kvinnan, måste försvara sig ganska ofta och blir även taffsad på under ett avsnitt. En av kompisarna tar henne på brösten och även om en kan tycka att det inte är så stor grej för de är kompisar och så så är det väl ändå rätt konstigt att han får göra det? Eller? Under ett annat avsnitt har hon och samma kompis kysst varandra men de är inte ihop eller något, de är bara attraherade av varandra och blablabla. Det blir konstig stämning och en av de andra manliga kompisarna kläcker ur sig att det enda sättet den konstiga stämningen ska försvinna på är om han också kysser henne. Liksom, VA? Och hon går med på det, fast hon egentligen inte vill! Är det bara jag som tycker att det luktar lite sexism? Hur lyckas en med det? Att objektifiera en huvudperson?? 
Den här dagen gick fortare än fort. Jag har inte gjort någonting alls. Legat i soffan, hela dagen. Inte så produktiv direkt. Jag prokrastrinerar skrivandet av svaren på instuderingsfrågorna till den lilla salstentan i slutet av månaden. Så det är som vanligt! Inget nytt! 
Det snöade igår som ni säkert vet. Ingen nyhet det heller. Jag har nog inget nytt att förtälla så jag slutar här. 

Här kommer en krönika som jag har skrivit.

Jag går runt med genusglasögonen på mig hela tiden. Letar efter tecken på könsförtryck vart jag än rör mig. I böcker jag läser, i tv-program jag ser, nyheter, pjäser och butiker. Överallt ser jag normer som tvingas på oss för att vi ska passa in i samhällets ram. De stör mig, de där normerna som tittar på oss från skyltfönstren, de som sitter på de halvnakna kvinnornas slanka, retuscherade kroppar och säger att det är så du ska se ut. Det stör mig när företag säljer uppenbart heteronormfixerade produkter. Ett örngott som säger ”Super Mom” med rosa text och ”Super Dad” med blå. Det stör mig att tjejer poserar nakna i en unisex-skjorta på American Apparels hemsida och killar får ha både byxor och skor på sig. ”Sex säljer” är ett välkänt argument inom marknadsföringsbranschen men det är ingen ursäkt för att objektifiera och sexualisera människor, i det här fallet kvinnor. 

Emma Watson framförde ett uppmärksammat tal inför FN Kvinnor:s solidaritetsrörelse för könens lika rätt, ”He for She”, den 20 september. Hon berättade att hon, som åtta-åring, blev kallad ”bossig” när hon ville regissera pjäserna som sattes upp för föräldrarna hemma, medan killarna inte blev det. Där petar jag upp mina genusglasögon på näsryggen och lyssnar närmre. Hon säger att hon vill ta tillfället i akt att bjuda in männen att delta i kampen om kvinnors rätt i världen. Männen ska också få vara med i klubben och kämpa tillsammans med kvinnorna, och inte bara för kvinnors rättigheter utan också för sina egna. Watson vädjar till männen som en sista utväg, genom att förklara varför hon tycker att feminism påverkar dem också. Män ska också få visa sina känslor utan att skämmas för det. Män ska få vara sig själva utan att skämmas.  

”Jag vill att män axlar det här ansvaret.”, det är hennes tes. Mina genusglasögon immar igen av varma, klibbiga argument. Som att det enda sättet att få männen att börja kämpa för jämställdhet är att de också ska få ut något av det. Det räcker inte med att hälften av jordens befolkning får självklara mänskliga rättigheter. Hela hennes tal brakar ihop framför våra ögon och öron. Det är väl inte det jämställdhet handlar om? Att en part ska axla ansvaret att ge alla människor på planeten lika rättigheter?

Krävs det verkligen att männen också ska få ut något av det för att de ska kunna kämpa för att kvinnor ska få likadana rättigheter som de i världen? Krävs det verkligen ett själviskt motiv för att skapa en bättre värld? Krävs det verkligen mer än att säga att döttrar, fruar, flickvänner, mammor, ja, alla kvinnor i alla familjer ska få leva med samma rättigheter som männen? Är män verkligen så själviska som Watson påstår? Måste vi säga ”Män, det här gäller er också, kan ni kämpa nu då!?”? Jag skulle verkligen vilja kunna ta av mig genusglasögonen nu.

Igår var jag på Halloweenfest hemma hos en klasskompis i Aspudden. En ruggig novemberkväll med spökblåst och darrande, frasiga löv på träden. Jag var en katt som hade ätit upp sin ägare, därav blodränder från mungiporna. 
Kanske inte det läskigaste jag har varit och kanske inte heller det mest påhittiga men det funkade. 
2010. Den här är ganska läskig. Det är ögonen som gör det. Här efter en lång kväll.
Klar med senaste TV-inslaget. Jag intervjuade en arkitekt vid Sergels torg. I regnet. Kameran kostar flera tusen så den fick stå under tak. Därför blev det mörkt. Så jag överexponerade. Och glömde ställa in skärpan. Men skolan är till för att lära sig nya saker i. Så jag gjorde det. Så himla tråkigt inslag egentligen. 
Annars träffade jag Elina idag. De där senaste månaderna flög liksom iväg och det blev oktober-snart-november. Så himla tråkigt blogginlägg egentligen. 
 
Och jag minns förra hösten. I all sin sprakighet och lyster.
Det är mosdag hemma idag. Ligger i soffan i min rosa snuggie och tittar på serier och bara är varm. Gårdagen var så kall att jag nästan blev permanent blå. Jag och min klasskompis var ute vid ett väldigt blåsigt Bromma flygplats och filmade för ett TV-inslag. 
En anekdot: Vi sitter och pratar om hur min klasskompis brukar se samma snubbe på olika ställen i Stockholm. Hur hon inte alls känner honom men ser honom lite överallt. Vi stannar med tvärbanan i Alvik och kliver av, har glömt historien om den udda mannen som hon ser här och där. När vi står i rulltrappan blir hon smått hysterisk och försöker hinta till mig och säger "Det är han Nina! Han med hatten!". I den andra rulltrappan som åker åt motsatt håll står mannen! Vi har precis pratat om honom och där är han! Med skägg och hatten ovanpå sin frisyr och allt. Det är en ödeshistoria utan dess like. Han måste ha undrat vad vi stirrade på.
Idag är ju såklart vädret mycket finare, bara för att jag inte ska vara ute.
Boken ligger tungt i mina händer. Varje blad fyllt med ord som bildar meningar som bildar stycken som blir en historia som någon berättar. Jag läser rad efter rad. Måste hoppa tillbaka ibland för att jag redan har glömt vad det stod. Flyger iväg i andra tankar. Jag har aldrig varit en bokmal. Aldrig varit den som kan sluka böcker på somrarna, i solstolen och på stranden. Det är inte Nina Hjalmarsson. Jag har aldrig läst snabbt och samtidigt förstått vad boken säger. Jag kommer ihåg en gångbar vi satt i skolan och skulle tävla om vem so kunde läsa en sida i en bok snabbast. Mellanstadiet. Händelser. Jag och Ems tävlade. Ems var klassens bokmal. Hon kunde äta upp en bokn på en dag och jag ville också. Jag låtsades alltid vara så inne i boken att jag läste medan jag gick till min låda och hämtade något på lektionen. Gick med ögonen fästa på orden i boken och trampade sakta framåt för att inte stöta i något. Ems och jag satt och koncentrerade oss. Startskottet gick och vi började plöja meningarna på sidan. Jag låtsades förstå alltså läste men gjorde det inte och vann. Jag kunde läsa snabbt men inte fånga upp innebörden i orden. Jag ville så gärna vara en sån som älskade böcker men det tog sån tid för mig att läsa, och gör än idag. Jag började läsa för något år sedan igen. Köpte en bok och läste ut den. Från pärm till pärm. Kände mig stolt. Jag läser inte böcker för skojs skull, jag läser för att bocka av från min duktighetslista. Jag läser för att hävda mig. 

Sitter och lyssnar på Sandra och Michelles podcast vid köksbordet. Lever på dagsljus. De pratar om konspirationsteorier, nu är det Illuminati som diskuteras. Många amerikanska kändisar ska vara med i gruppen. Jag kommer nog att tro på det efter programmet. 
Annars försöker jag plugga, skriva hemtenta. Läser frågorna om och om igen tills jag inte förstår dem längre. 
Det är det jag gör nuförtiden. Pluggar och pluggar. Häromdagen gick jag på regnpromenad också. 
 
Sitter vid mitt skrivbord. Lyssnar på tystnaden som svävar. Andetag från katten på golvet. Benar igenom plugghögen. Varvar hemtentan med reportageboken. 
När elementen är varma. Då är det höst.
 
Klar med första delkursens utmaningar. Skrivit personporträtt på Dramatens förrådsföreståndare Barbro Hellsing. Fick följa med henne genom korridorerna och ateljéerna där alla jobbar flitigt för att bygga upp pjäserna. Det är en spännande värld bakom scenen. Samma dag gick jag in på en blomsterbutik på Hamngatan och frågade om jag fick följa efter en av floristerna där och skildra hennes arbete genom bild. Det fick jag. Blir så glad och tacksam över snälla och trevliga människor när jag är ute på uppdrag. Folk som ställer upp med ett leende, det är såna som får en att bli lättare i arbetet. 
Inne på ny delkurs nu. Krönika, reportage, hemtenta och recension väntar. Har skrivit en krönika som min responsgrupp ska behandla på måndag innan den lämnas in klappad och klar på onsdag. 
Skolblogg är väl skittråkigt att läsa så jag måste än en gång ta mig i kragen. Kallar på inspirationen men den gömmer sig fortfarande. 
Tillbaka i de vita korridorerna på Södertörn. Vi studerar reportage och personporträtt från några av våra mest kända journalister och våndas inför valet av person att porträttera. Lyssnar i flera timmar på hur man känner igen show och tell i en text och hur man kontrollerar sitt språk in i minsta detalj för att skapa känslor hos läsarna. Lär oss massor. Matar in. Arkiverar. 
I lördags hjälpte jag Carros storasyster och hennes kompis med deras 30-årsfest. Den hölls på Konstnärsklubben på Skånegatan, en gammal hemlig klubb för konstnärer. Man går in genom porten och kommer direkt in i trapphuset som leder upp till en stor sekelskiftesvåning. Vi kom dit vid fyratiden och blev direkt inkastade i festfixandet. Jag tycker jättemycket om att göra i ordning för fester och kalas och nu fick jag dessutom hjälpa till när det verkligen behövdes. Det kändes inte som ett jobb, mer som en hobby. När man kom upp för den sista trappan i det stora trapphuset öppnade en balsal upp sig med högt i tak och en avlång stenbalkong på ena sidan. På golvet stod det en massa bord dukade med vita dukar och kandelabrar, allt i sann sekelskiftesanda. Runt sprang folk i vackra håruppsättningar och fixade det sista. Oliver och jag fick direkt börja med uppläggning av mat och dekorering av bord. Över etthundra personer skulle röra sig i våningen. Några minuter innan festen började bytte födelsedagsbarnen om och blev till vackra societetsdamer från sekelskiftet med vackra klänningar och pärlor i håret. Jag fick låna en lång, svart kjol och ett förkläde och min look var gjord. Tillsammans med mina svarta kängor såg jag ut som ett hembiträde från 1900-talets början. Sedan kunde festen börja. Sorlet steg från trapphuset upp till baren där vi tjänstefolk väntade på gästerna. Sedan började de sakta men säkert leta sig upp till festvåningen och middagen var i full gång. För några sekunder kändes det som att vi var mitt i sekelskiftets Stockholm och första världskriget stundade. Alla var så fint klädda. 
Jag har aldrig diskat så mycket i hela mitt liv, det slutade aldrig komma smutsiga tallrikar eller smutsiga koppar eller smutsiga vinglas eller smutsiga bestick! Det blir väl så på en fest med över hundra hungriga sekelskiftare. 
Jag sportade kort hår. 
Grevinnan och betjänten. Fina Carro. 
Se inte "Candida" på Stockholms Stadsteater. Eller se den, visst, men vet då att både jag och Magdi tyckte den var tråkig och att skådespelarinsatserna var amatörmässiga.
Just nu sitter jag i soffan och rensar bland alla tusentals pusselbitar av bilder som jag har samlat på mig under 5 år av fotande och dokumenaterande. Min externa hårddisk sjunger på sista versen och säger nu att jag måste tömma den och omformatera den för att kunna lägga till fler filer i den. Därför måste allt jag har på den få plats på min dator och på det 16 gigabytes USB-minnet jag har köpt just för det här. När jag tittar igenom alla bilder inser jag hur mycket kort jag faktiskt tar. Jag kommer aldrig ha nytta av alla bilder. Det finns ju bilder som jag inte ens visste att jag hade tagit. Därför är det värt en rensning men det tar ju sådan tid. Min dyrbar tid försvinner som sanden i ett timglas. Jag satt mellan 11 och 15 idag och rensade och är inte på långa vägar klar. Har så många dubbletter i olika mappar. Det värsta är att de flesta bilderna är på mig själv.