Att ha platina på huvudet i en stad av fördomar.

Publicerad 2012-03-31 12:05:00 i Allmänt,

Det ständiga standarduttrycket som letar sig fram mellan Stockholmshusen, det som aldrig försvinner oavsett hur många fördomar som sprängs i tusen bitar, är ”dum som en blondin”. Det har vuxit fram ur hundratals blonda personers dumma yttringar och av någon anledning har inte de mörkhårigas likadana yttringar lyckats registreras av personerna som hört de. Kanske är det för att blont hår syns bättre, det lyser upp gatorna som lyktor. Man kanske lägger bättre märke till en person med blont hår på en mörk klubb än en person med mörkt hår. Därmed lägger man också märke till en blond persons yttringar bättre än till en mörkhårig persons.
Blont hår har och kommer alltid att kopplas till ett reducerat antal hjärnceller. Som att det blonda håret automatiskt skulle föra med sig alla hjärnceller ut ur hjärnan genom hårbottnen.
Jag kan bara tala för mig själv men jag är blond och jag tycker inte att jag är speciellt korkad. Det finns mörkhåriga som är mer korkade än jag. Den smartaste eleven i min klass är blond. Ändå får jag jämt och ständigt höra, när jag fäller en smått korkad kommentar, att jag är ”blond”. Jag ler och skrattar men innerst inne spricker hjärtat och ett öppet, svidande sår bildas. Det är en form av rasism att generalisera på det viset. Det är precis som att säga att en afrikan är korkad för att hen har mörkare skinn än vi vita. Det kan låta grymt men på ett sätt är det sant.

Det har blivit ett väletablerat argument bland Sveriges ungdomar, att kalla någon blond och efter det vinna argumentationen med hånmetoden. Nu får det vara nog. Det är kul md blondinskämt men gränsen är nådd när det har blivit ett bevis för dumhet att vara blond.

Kom ihåg vad jag sa nyss. Jag är blond.

En blå himmel speglar inte alltid mitt inre.

Publicerad 2012-03-30 15:50:37 i Allmänt,

Regnet faller fortfarande ner över vår lilla ort och här inne sitter jag med bara ben och en förkylning i kroppen. Jag frågar mig jämt och ständigt hur jag kan bli förkyld gång på gång, jag som aldrig brukade vara sjuk när jag var mindre. Jag brukar säga att det beror på den där halvätna, smälta chokladkakan i sanden jag smakade på när jag var runt 7 år gammal. Jag brukar säga att den hjälpte mig med mitt immunförsvar. Den har dock mirakulöst nog slutat verka och nu sitter jag på lektionerna och snörvlar med rethosta i halsen och tårar i ögonen.
Alla mina vänner brukar titta på mig med skeptiska ögon, syna mig från topp till tå, för att sedan utbrista något i stil med, "du har ju inte ordentliga kläder på dig...". Jag tänker inte på det allt som oftast men mina tunna, svarta strumpbyxor kombinerat med ett långt linne och sedan en skjorta eller tröja av något slag utanpå kanske inte duger i krig trots allt. Jag försöker förklara för mina fina vänner, som jag inbillar mig bryr sig så mycket och säger till just därför, att strumpbyxor är minst lika varmt som jeans och att jag faktiskt inte trivs i byxor. Det där om att strumpbyxor är lika varmt låtsas de inte höra och om de gör det så får jag snabbt höra att så visst inte är fallet och att jag har helt fel. Allt är ju relativt tänker jag då, men säger ingenting med risk att höra en suck eller ett "blondin-journalist". Det där om att jag inte trivs i byxor viftar de bort med ett "jo, det gör du ju visst! Du passar ju jättebra i byxor." och sedan är det inte mer med det. Därmed får jag inte klaga på att jag fryser en gång till utan att höra, "klä på dig mer!" och med den meningen har de automatiskt rätt. Deras argument väger tyngre än mitt för att mitt inte är lika enkelt. Tekniskt sett skulle jag inte frysa under det ena svenska halvåret om jag tog på mig tre lager strumpbyxor och sedan ett par jeans ovanpå det men nu är det emellertid så att jag faktiskt inte tycker att det är snyggt och jag vill inte se ut så i ett halvår.
Solen skiner nu och våren är på väg. Jag har hört att det inte är kylan som skapar förkylningen, det är bakterier som flyger omkring i luften.

Slöa droppar träffar mig.

Publicerad 2012-03-28 18:18:21 i Allmänt,

Studiedagar är alltid välkomna i mitt liv. Sov till 15.12 idag för att min kropp ska försöka stöta bort den här hemska förkylningen men den verkar inte göra som jag vill. Fick ett mail från Grönan idag också som sa att jag inte var en av de lyckliga som kunde få ett jobb i år. Tack för det Gröna Lund! Känns bra att inte ens duga åt en nöjespark.
Det regnar utanför mitt fönster men det är inget äckligt vinterregn, det är ett vårregn!

Om

Min profilbild

Jag heter Nina och är 22 år. Jag älskar katter, att fotografera och att skriva. Sedan januari 2014 pluggar jag "Journalistik och multimedia" på Södertörns högskola. Då och då hatar jag livet men jag ger inte upp än. Det ska finnas en mening med allt!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela