Odyssen av James Joyce

Publicerad 2016-01-21 22:37:52 i Allmänt, Författardrömmar.,

Jag hittade en gammal efterhärmning från min utbildning i kreativt skrivande. 
 
De tunga molnen ligger på mitt huvud som en mössa. Regnet rinner ner för nacken och in i min stickade tröja. Jag känner hur den lilla floden av kallt regnvatten flyter ner över ryggraden och stoppas av strumpbyxlinningen. Där blir det sedan en fördämning som stoppar upp vattnet på dess väg.

November är en mellanmånad. Varken höst eller vinter, precis som september varken är sommar eller höst. Vilket väder förväntas? Regn eller snö?

Jag tittar upp mot det gråa och ser inget mer än just det, grått. Det är som att titta på snö, efter ett tag vet man varken ut eller in och kan inte urskilja varken himmel eller jord. 

2014-11-13

Jag står kvar på kajen när ni seglar in i dimman

Publicerad 2015-12-28 01:23:02 i Allmänt, Författardrömmar.,

Följande påståenden och spekulationer är baserade enbart på mina egna iakttaganden och känslor.
 
Det är en tropisk natt nordväst om Stockholm. En fest pågår i ett hus i förorten. Ett poolparty skulle man kunna beskriva det som, med ungdomar som hoppar i det 26 gradiga vattnet. Det skvätter och plaskar och allting blir blött runtomkring men det är ingenting de lägger så stor tanke på. De är berusade och ostoppbara. Ikväll kan allting hända men ingenting hemskt. Stjärnorna glittrar ovanför dem och vrålen innan deras bollformade kroppar slår i vattnet hörs vida omkring. Reglerna för hur en beter sig vid poolen den här kvällen är glömda sedan länge, nu finns bara skratten. Alkoholen som susar runt i kroppen. Själv sitter jag i en hammock och iakttar händelseförloppet, på helspänn för att kunna rycka in i nödfall. Jag är inte berusad, känner mig inte ostoppbar och tror att även hemskheter kan äga rum denna tropiska sommarlovsafton under stjärnorna. 
Jag är van vid att vara vakten på festen. Den vars realism finns kvar när alla andras försvinner. Den som står kvar på kajen när de andra seglar iväg in i dimman. Jag är också van vid att stå emot tjat för även om mina kompisar, och de som "upptäcker", säger att det är okej så har de svårt att acceptera mitt val. De försöker ständigt få mig att tycka om idéen med alkohol. "Smaka, smaka, det är jättegott. Det smakar ingen alkohol alls, inte ens du kommer känna något." Jag vet inte om jag har fallit för grupptrycket, om jag inte vill vara tråkig eller om jag bara är nyfiken men jag har börjat smaka på deras olika drinkar och drycker. Jag har mången gång konstaterat att jag känner den mustiga, bittra smaken av alkohol i 0,7-procentig Herrljunga-cider och då även i drinkar med vodka men varje gång någon har blandat en drink så frågar de om jag vill smaka, trots att både de och jag vet att jag inte kommer tycka om den. Och ändå smakar jag och drar ihop hela ansiktet under klagan. Jag vill inte vara tråkig och säga "nej tack, jag behöver inte för jag vet redan att jag inte tycker om." 
 
Det är alltid någon oskyldig själ som ställer frågan som jag har en monolog till "Varför dricker inte du?". Jag försöker förklara det som hen aldrig kommer förstå, det som beroendet suddar ut, att jag avstår för att jag vill. För att smaken av alkohol får min tunga att krusa sig, för att en shot bränner min hals, för att öl smakar som vatten med grön paprika, för att vin är surt som omogna krusbär, för att allt blir så himla mycket sämre med alkohol!
För att jag ser vad som händer med dem som inte kunde säga nej efter den fjärde ölen, tredje drinken och femte shoten. Det sista säger jag inte högt. Det ropar jag bara inombords.
 
Jag tycker att det är sorgligt att jag ska vara tacksam för att mina vänner inte lämnar mig för att jag inte dricker alkohol. Att jag får höra att jag är "stark" och "modig" som står emot.
 
Detta är Sverige, huvudstaden Stockholm, år 2015. 

04.07.

Publicerad 2015-03-15 04:07:49 i Allmänt, Författardrömmar., Häng med!,

Det är kolsvart inne i den lilla bilen. Natten omsluter oss där vi flyger fram över vägen. Ur högtalarna hörs metalmusik på låg volym, bara för att föraren ska hålla sig vaken, som ett bakgrundsljud för oss i baksätet. Vi sitter tre på rad, sömniga, med hängande huvuden. Två av oss har slutit ögonen, kanske för att världen inte ska snurra fullt så mycket som den gör ikväll. Jag sitter och tittar ut på de kala träden som tycks susa förbi oss. Strålkastarna som lyser upp skogen. Min hals gör ont från alla sånger jag skrikit ut på ett hemmagjort dansgolv någonstans i Uppsala. Vi var återförenade igen, om så bara för en kväll. "If you wanna be my lover, you gotta get with my friends, make it last forever, friendship never ends." 
Det dova mullrandet från hjulen när de rullar på asfalten under oss är sövande men jag somnar inte. Jag har allt för många energidrycker innanför västen. 

Om

Min profilbild

Jag heter Nina och är 22 år. Jag älskar katter, att fotografera och att skriva. Sedan januari 2014 pluggar jag "Journalistik och multimedia" på Södertörns högskola. Då och då hatar jag livet men jag ger inte upp än. Det ska finnas en mening med allt!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela