Jag och mamma har haft en hetsig debatt om idrott i skolan och prestationsångesten som kommer med den. När jag var "liten", 10-15, kände jag mig väldigt bekymrad och stressad över idrotten eller gymnastiken som vi sa då. Allt handlade om prestation och om man inte kunde prestera var det svårt att få höga betyg. När vi skulle träna inför friidrottsdagar, varför vi nu skulle behöva träna inför de vet jag inte, fick vi höra att vi skulle fokusera på våra egna resultat och på att försöka höja oss själva. Likt förbannat var en tvungen att springa bredvid någon på sextio meter eller stöta kula samtidigt som någon annan. Vi jämförde oss med varandra hela tiden, omedvetet. 

Hjärnan fungerar på mystiska sätt men jag tror mig komma ihåg dagen då vi skulle visa om vi kunde simma och rädda en kamrat från botten på en bassäng. Simma hade jag inga större problem med, mer än att jag tyckte det var jobbigt, men att hämta saker på botten av en bassäng var en stor utmaning för mig. Jag kunde nämligen inte dyka utan att hålla för näsan, vilket jag inte kan än idag. Alla i klassen stod på kö uppe på bassängkanten och vår lärare slängde ner två föremål på botten som vi i tur och ordning skulle hämta upp till ytan. Ett av föremålen var helt platt och lade sig på botten som en flundra, det andra var en kedja med en tyngd som låg på botten. Det senare skulle då vara enklare att hämta upp. Jag valde det senare men hade svårt att komma ner ända till botten. Bredvid mig hoppade kompis efter kompis ner i vattnet och hämtade upp det platta föremålet medan jag kämpade med tyngden. Till sist fick jag upp den genom att dra i kedjan och tänkte att "nu äntligen! Jag klarade det!". Jag tog upp det till ytan och visade för min lärare som stod på kanten. Han skakade på huvudet och förklarade, skrek över ljudet av plaskande vatten, att jag måste ner till själva tyngden. Då bröt jag ihop inombords. Det kan låta löjligt att bryta ihop över en sådan sak men inte nog med att kroppskomplexen gjorde sig påminda när en skulle ha på sig baddräkt bland alla andra i klassen, nu fick jag höra att jag inte klarade uppgiften heller. Att jag var en av de få som inte kunde dyka ner till botten på en simbassäng och hämta upp en tyngd som skulle föreställa en kompis i nöd. Det var en av de få gånger jag grät inför mina klasskamrater och min lärare. 

Varför ska det behöva bli så? Ska inte läraren förhindra förtryck och ångest? 

Idrott i skolan är också det ett ämne som är baserat på prestationer. Vi hade årliga test som skulle bevisa något för någon. Vad de skulle bevisa fick vi aldrig veta men vi skulle göra dem. Cooper-test känner säkert många i 20-års åldern igen. När en skulle springa ca 3 kilometer, på tid. Varför? Har ingen aning, en skulle försöka slå sig själv varje gång så att en såg skillnad i utveckling. Jag var alltid bekymrad över det där testet för ajg hade ingen bra kondition, och ingen vinnarskalle så jag brydde mig inte så mycket om att få en så bra tid som möjligt vilket gjorde att jag inte kämpade. Eller "BIP-test"? Ringer det en klocka? Också ett springtest där man skulle springa från en vägg i idrottssalen till den andra och fördela sin kapacitet så att man hann till nästa sida innan nästa BIP hördes från högtalarna. Rösten i början av testet skulle nog ge mig småångest än idag. 

Varför alla dessa test? Varför ska barn behöva prestera i dagens skola? Det blir en oerhörd press. Friidrottsdagar där flera klasser är med och försöker prestera så bra som möjligt. Obegripligt. 

Idrott, framförallt i skolan, ska inte vara baserat på prestation. Det ska räcka med att en är med på lektionerna och att en försöker. En gör vad en kan och det duger. Betygen i idrott ska inte vara baserade på hur fort en springer t.ex. för det är svårt att påverka. Idrott i skolan ska finnas där för att få igång hjärnan och för att barn ska röra på sig någon timme/några timmar i veckan. Catch the flag är så mycket roligare än att springa 3 kilometer på 30 minuter.