Jag befinner mig i gränslandet. Landet som utgör någon slags gräns för vem som kallas "vuxen". I år har mamma och mina systrar bestämt att "bara barnen ska få julklappar" för att det är så jobbigt att springa och leta julklappar. Jag är det där nästan sladdisbarnet som är mittemellan mina systrar och mina systersöner i ålder. Mina systersöner är uppenbart barnen och mina systrar och min mamma är uppenbart de vuxna men vad är jag då? Jag är vuxen enligt lag men jag känner mig inte vuxen. 

 

Min familj är en splittrad skara människor bestående av individer. Alla med starka viljor och åsikter. Det vi alltid har delat är dock julafton. Den traditionen har alltid levt kvar hos oss. När alla samlas framför Kalle Ankas jul. Pratar och skrattar så att man inte hör vad de säger på tvn. Det gör ju ingenting för det kan man ju utantill ändå, det har alltid varit liv kring julafton. Sedan dog min farfar och min farbror. Och sen min syssling. Då blev julen inte samma sak. Den försökte överleva snarare än att vara full av liv och stoj. 

Nu är julen den högtid jag får pussla ihop och det kommer jag få göra under resten av mitt liv. Precis som mina systrar har fått göra sedan de var i tioårsåldern. 

Nu firar jag en tyst jul med mamma hemma hos mormor, där man faktiskt hör precis vad tomten säger och vad Benjamin syrsa pratar om. Där ingen skäggbeklädd man i röd dräkt kommer och knackar på med en stor säck på ryggen. En tyst jul är också fin men det är inte samma pirrande känsla i magen som dagen innan julafton för tio år sedan.