Du faller så sakta från himlavalvet. Från molnen som du utgör med din existens. Du är vattendroppar som fryser och kramar varandra när de ramlar ner mot Jorden. Täcker marken när de samlas i grupp. Precis som bomullen vi lägger runt våra pepparkakshus dämpar du bilens dubbar mot gatan, barnens skrik i backen, mina tankar som annars bullrar. Dimman från munnen som stiger upp mot himlen igen, som blir nya moln som det ramlar nya flingor ifrån.

Jag saknar dig så mycket snö. Kan du inte komma tillbaka till oss och lysa upp vår tillvaro i detta mörka och elaka land? Visa oss att det finns gott än, att hoppet inte är ute.