Det ständiga standarduttrycket som letar sig fram mellan Stockholmshusen, det som aldrig försvinner oavsett hur många fördomar som sprängs i tusen bitar, är ”dum som en blondin”. Det har vuxit fram ur hundratals blonda personers dumma yttringar och av någon anledning har inte de mörkhårigas likadana yttringar lyckats registreras av personerna som hört de. Kanske är det för att blont hår syns bättre, det lyser upp gatorna som lyktor. Man kanske lägger bättre märke till en person med blont hår på en mörk klubb än en person med mörkt hår. Därmed lägger man också märke till en blond persons yttringar bättre än till en mörkhårig persons.
Blont hår har och kommer alltid att kopplas till ett reducerat antal hjärnceller. Som att det blonda håret automatiskt skulle föra med sig alla hjärnceller ut ur hjärnan genom hårbottnen.
Jag kan bara tala för mig själv men jag är blond och jag tycker inte att jag är speciellt korkad. Det finns mörkhåriga som är mer korkade än jag. Den smartaste eleven i min klass är blond. Ändå får jag jämt och ständigt höra, när jag fäller en smått korkad kommentar, att jag är ”blond”. Jag ler och skrattar men innerst inne spricker hjärtat och ett öppet, svidande sår bildas. Det är en form av rasism att generalisera på det viset. Det är precis som att säga att en afrikan är korkad för att hen har mörkare skinn än vi vita. Det kan låta grymt men på ett sätt är det sant.

Det har blivit ett väletablerat argument bland Sveriges ungdomar, att kalla någon blond och efter det vinna argumentationen med hånmetoden. Nu får det vara nog. Det är kul md blondinskämt men gränsen är nådd när det har blivit ett bevis för dumhet att vara blond.

Kom ihåg vad jag sa nyss. Jag är blond.