Jag tänker på de stackars personer som ligger på en tillplattad kartong med en blommig fleecefilt över sig, under en bro någonstans i Sverige. De är så lätta att glömma bort när man sitter med familjen runt bordet och öppnar julklappar, dricker julmust och trivs. Det är så lätt att ta allt man har för givet, alla vänner, taket över huvudet och väggarna som skyddar mot väder, maten på bordet och den mjuka, varma sängen som lyses upp av ljusstaken i fönstret. Jag kan slås av insikten när gåshuden sprider sig över kroppen för att det drar kallt från de stora fönstren i vardagsrummet. När jag huttrar till och sveper min stora, varma snuggie runt mig kommer jag ihåg att jag brukar se personer som står och hänger i en vit park för att de inte har något hem eller någon annanstans att ta vägen. Hur de också huttrar men att de inte har någon snuggie att svepa omkring sig i en soffa i en lägenhet. 

 

Jag tycker dock inte att vi som har det bra ska skämmas över det. Ingenting blir bättre av att vi också står i parken och fryser. Vi kan dock vara med och försöka förändra villkoren så att de blir lika för alla. Alla människor kan bli sjuka, du också och jag med. Alla kan bli utnyttjade, misshandlade och nertryckta. Svaghet är ingen skam, det är ett tillstånd som någon har försatts i under jobbiga omständigheter. Fördomar är ursäkter som icke pålästa personer använder sig av när de inte vet. Jag har ingen aning om vad du som läser har gått igenom under ditt liv, vilka utmaningar du har utsatts för eller hur du har vuxit upp. Alla har vi olika livserfarenheter men vi är fortfarande lika mycket människor, personer, individer.