Här kommer en krönika som jag har skrivit.

Jag går runt med genusglasögonen på mig hela tiden. Letar efter tecken på könsförtryck vart jag än rör mig. I böcker jag läser, i tv-program jag ser, nyheter, pjäser och butiker. Överallt ser jag normer som tvingas på oss för att vi ska passa in i samhällets ram. De stör mig, de där normerna som tittar på oss från skyltfönstren, de som sitter på de halvnakna kvinnornas slanka, retuscherade kroppar och säger att det är så du ska se ut. Det stör mig när företag säljer uppenbart heteronormfixerade produkter. Ett örngott som säger ”Super Mom” med rosa text och ”Super Dad” med blå. Det stör mig att tjejer poserar nakna i en unisex-skjorta på American Apparels hemsida och killar får ha både byxor och skor på sig. ”Sex säljer” är ett välkänt argument inom marknadsföringsbranschen men det är ingen ursäkt för att objektifiera och sexualisera människor, i det här fallet kvinnor. 

Emma Watson framförde ett uppmärksammat tal inför FN Kvinnor:s solidaritetsrörelse för könens lika rätt, ”He for She”, den 20 september. Hon berättade att hon, som åtta-åring, blev kallad ”bossig” när hon ville regissera pjäserna som sattes upp för föräldrarna hemma, medan killarna inte blev det. Där petar jag upp mina genusglasögon på näsryggen och lyssnar närmre. Hon säger att hon vill ta tillfället i akt att bjuda in männen att delta i kampen om kvinnors rätt i världen. Männen ska också få vara med i klubben och kämpa tillsammans med kvinnorna, och inte bara för kvinnors rättigheter utan också för sina egna. Watson vädjar till männen som en sista utväg, genom att förklara varför hon tycker att feminism påverkar dem också. Män ska också få visa sina känslor utan att skämmas för det. Män ska få vara sig själva utan att skämmas.  

”Jag vill att män axlar det här ansvaret.”, det är hennes tes. Mina genusglasögon immar igen av varma, klibbiga argument. Som att det enda sättet att få männen att börja kämpa för jämställdhet är att de också ska få ut något av det. Det räcker inte med att hälften av jordens befolkning får självklara mänskliga rättigheter. Hela hennes tal brakar ihop framför våra ögon och öron. Det är väl inte det jämställdhet handlar om? Att en part ska axla ansvaret att ge alla människor på planeten lika rättigheter?

Krävs det verkligen att männen också ska få ut något av det för att de ska kunna kämpa för att kvinnor ska få likadana rättigheter som de i världen? Krävs det verkligen ett själviskt motiv för att skapa en bättre värld? Krävs det verkligen mer än att säga att döttrar, fruar, flickvänner, mammor, ja, alla kvinnor i alla familjer ska få leva med samma rättigheter som männen? Är män verkligen så själviska som Watson påstår? Måste vi säga ”Män, det här gäller er också, kan ni kämpa nu då!?”? Jag skulle verkligen vilja kunna ta av mig genusglasögonen nu.