I lördags hjälpte jag Carros storasyster och hennes kompis med deras 30-årsfest. Den hölls på Konstnärsklubben på Skånegatan, en gammal hemlig klubb för konstnärer. Man går in genom porten och kommer direkt in i trapphuset som leder upp till en stor sekelskiftesvåning. Vi kom dit vid fyratiden och blev direkt inkastade i festfixandet. Jag tycker jättemycket om att göra i ordning för fester och kalas och nu fick jag dessutom hjälpa till när det verkligen behövdes. Det kändes inte som ett jobb, mer som en hobby. När man kom upp för den sista trappan i det stora trapphuset öppnade en balsal upp sig med högt i tak och en avlång stenbalkong på ena sidan. På golvet stod det en massa bord dukade med vita dukar och kandelabrar, allt i sann sekelskiftesanda. Runt sprang folk i vackra håruppsättningar och fixade det sista. Oliver och jag fick direkt börja med uppläggning av mat och dekorering av bord. Över etthundra personer skulle röra sig i våningen. Några minuter innan festen började bytte födelsedagsbarnen om och blev till vackra societetsdamer från sekelskiftet med vackra klänningar och pärlor i håret. Jag fick låna en lång, svart kjol och ett förkläde och min look var gjord. Tillsammans med mina svarta kängor såg jag ut som ett hembiträde från 1900-talets början. Sedan kunde festen börja. Sorlet steg från trapphuset upp till baren där vi tjänstefolk väntade på gästerna. Sedan började de sakta men säkert leta sig upp till festvåningen och middagen var i full gång. För några sekunder kändes det som att vi var mitt i sekelskiftets Stockholm och första världskriget stundade. Alla var så fint klädda. 

Jag har aldrig diskat så mycket i hela mitt liv, det slutade aldrig komma smutsiga tallrikar eller smutsiga koppar eller smutsiga vinglas eller smutsiga bestick! Det blir väl så på en fest med över hundra hungriga sekelskiftare. 

Se inte "Candida" på Stockholms Stadsteater. Eller se den, visst, men vet då att både jag och Magdi tyckte den var tråkig och att skådespelarinsatserna var amatörmässiga.

---

Just nu sitter jag i soffan och rensar bland alla tusentals pusselbitar av bilder som jag har samlat på mig under 5 år av fotande och dokumenaterande. Min externa hårddisk sjunger på sista versen och säger nu att jag måste tömma den och omformatera den för att kunna lägga till fler filer i den. Därför måste allt jag har på den få plats på min dator och på det 16 gigabytes USB-minnet jag har köpt just för det här. När jag tittar igenom alla bilder inser jag hur mycket kort jag faktiskt tar. Jag kommer aldrig ha nytta av alla bilder. Det finns ju bilder som jag inte ens visste att jag hade tagit. Därför är det värt en rensning men det tar ju sådan tid. Min dyrbar tid försvinner som sanden i ett timglas. Jag satt mellan 11 och 15 idag och rensade och är inte på långa vägar klar. Har så många dubbletter i olika mappar. Det värsta är att de flesta bilderna är på mig själv. 

 

Och livet går vidare i Stockholms-förorten. Kommer sommaren någonsin att ta slut? Hoppas inte. Jag kan inte ens tänka mig längre hur vinterkylan känns och även om tre månader sommarlov är långt så är jag inte redo för kylan riktigt än. Behöva släpa på vinterkläder i högskolekorridorerna, trängas på pendeltåget, vandra genom slask och vakna till ett evigt mörker! Men vi tänker inte mer på det nu när solen skiner och himlen blir rosa, gul, orange och röd på kvällarna. Augusti är ju kräftornas månad och jag ser fram emot att få äran att äta dem.