Idag har min älskling stått ut med mig i åtta månader. Känns bra.

Melodifestivalfinal också som ska tittas på med fasa i tankarna. Om Sean Banan vinner förlorar jag hoppet i det svenska folket och kommer skämmas över att vara just svensk när ESC går av stapeln i Malmö. Jag kan våga påstå att jag börjar gråta. 

 

Solen har börjat väcka mig på morgnarna vilket jag faktiskt är tacksam över för nu är jag trött på vintermörkret och den ångest det medför. Jag välkomnar solljuset! Drar upp mina persienner, riktar ansiktet mot himlen och njuter! Nu ska bara kylan och minusgraderna försvinna så att vi kan sätta på oss tunnare jackor och traska omkring på det knastrande gruset i vårskorna.