Andas har jag glömt hur man gör. Har glömt hur man ler, hur man ser.

Spelar på de svarta tangenterna, i moll, för att jag inte har något ljus kvar.

Jag är en mixer utan lock, som spyr ut ingredienser över kakelplattorna. 

Köket får en ångestdoft som sprider sig till mitt rum där jag ser svarta figurer i natten. 

Där jag drömmer om ljuset, och där jag inser att det var en dröm när jag vaknar

och känner sorgens hand om mitt hjärta.

Hur kunde solen svika mig så? Varför blir jag omringad av den tjocka dimman, ogenomtränglig

och svår?

Ett land så stort är det på gott och ont. En hjärna så liten är så stor, det också på gott och ont.