Varenda molekyl i min kropp skriker. Det är krig där inne och jag kan inte göra annat än att känna när allt går sönder, sitta och räkna offren. När mörkret sänker sig över sommarstockholm har jag inte längre orken att vara glad och det gör ont. Det gör ont att tänka, ont att sitta, ont att ligga, ont att stå, ont att gå och ont att känna. Det gör ont att andas. Mitt hjärta har ett hål som jag inte kan laga. Jag har ingenting som täcker det och även om man inte ska säga det så tror jag inte att det någonsin kommer bli lagat för jag har kastat bort allt som behövdes.