Jag tittade på dokumentären "Fel tid, fel plats" som handlar om några utvalda offer för attentatet på ön Utöya den 22 juli 2011.
De nämnde inte namnet på mördaren en enda gång under programmets gång.
Mitt filosoferande när jag ligger här i sängen leder fram till en slutsats.
Vi ska inte nämna namnet på förövaren som mördade och skadade otaliga människor och, med de, deras familjer och vänner. Vi ska dock inte göra det av rädsla för monstret, utan för att han inte ska slösas andetag, tanke eller ens en enda stavelse på.
Historien har lärt oss att man ska lära av den, men vad lär vi oss? Historien, som ska lära oss att inte upprepa den, lär oss snarare att upprepa den. Det jag har lärt mig är att det inte finns någonting som kan stoppa ondska. Inte ens historien.