För evigt finns inte.
Det märks att vi i trean tar studenten om en vecka. Korridorerna ser suddigare ut och människor runt omkring är inte lika märkbara som vanligt. Vi umgås mycket mer än vi gjort de andra åren. Det är som att ala känner att det snart kommer att ta slut, något viktigt. Allt är som en dröm som man inte kan vakna upp ur. Tiden går så fort, så fort att den inte ens märks, dagarna flyger förbi och snart är det inte mer än sekunder kvar tills solens strålar träffar våra vit- och kostymklädda kroppar när vi flyger ut ur Östra Reals portar och tar våra första kliv som helt egna personer som inte tillhör någonting. Vi blir för första gången i våra liv helt egna individer och kan välja att göra vad vi helst vill.
Jag vet inte om jag vill eller inte vill eller om jag bara är rädd. Jag vet dock att jag kommer att stå innanför portarna med personer som har varit min klass i tre år och gråta för att jag kommer sakna de. Jag kommer sakna diskussionerna, lektionerna och den eviga frågan "När ska den lämnas in?". Jag kommer sakna att höra Hare Krishna spelas innan varje lektion och jag kommer sakna att skratta åt våra lärare. Jag kommer att sakna.
Även om vi kanske inte ses förns på den eventuella reunionen om några år så kommer jag ändå aldrig att glömma de här tre åren. Jag har sagt det så många gånger men de här tre åren var åren då jag växte upp.
Klockan 13 om en vecka springer den första klassen ut och då är det bäst att jag har vattenfast mascara.
